tom
Fingarna trummar på skrivbordskanten, jag tuggar frenetiskt på insidan av mina kinder och stirrar tomt på skärmen. Jag saknar det jag en gång hade. Drivet, viljan och det egentliga tvånget. Det som förut vällde ur mig varesig jag ville eller inte fastnar nu i halsen. För några år sedan spydde jag kompulsivt ur mig onödiga texter på löpande band. Hjärnan var överfull av ord och tankar som höll på att spränga mitt huvud om jag inte fick göra utkopp. Nu är det öde och tomt. Fullständigt tyst. Tankarna virvlar fortfarande omkring, men så fort jag försöker greppa tag om dem och krama ur något konkret löser de upp sig och det blir alldeles dimmigt igen.
Tankarna tas upp av ekonomiskabbel med mig själv. Uträkningar om kattmaten räcker veckan ut, och att jag egenltigen borde ringa VH om rören i badrummet. För att inte förtvina helt, och för att slippa uppleva dimman kan jag inte längre somna om det är tyst. Musik räcker inte, det måste vara ord, en handling något att följa. Så att jag slipper tänka själv. Ljudböcker min räddning.
Men jag saknar det. Det lilla jag kunde uttycka mig med. Spyan som i så många år räddade mig från att bli galen, jag behöver den, jag kommer bli galen om den inte kommer tillbaka.
Övrigt, har postat flera inlägg som inte velat visats. Vet helt enkelt inte var de tagit vägen. *suck*
