I’m waiting in the dark.
Så, tillbaka i en röra av sömnlösa nätter och tankespiraler som fortsätter i evighet.
Det finns en scen i Bridget Jones dagbok som alltid “gets to me”. När Colin Firth kysser Renée Zellweger i nacken, i slutet av filmen, precis innan hon kilar in och ska byta knickers och Colin medan han väntar får se vad hon skrivit i sin dagbok och sedan springer iväg för att köpa en ny. Den där lilla obetydliga kyssen i nacken.
Såg filmen för första gången för 3 år sedan på julaftonsnatten. Mamma låg i soffan mittemot och nanade djupt och tur var väl det. För när jag såg den där kyssen var det som om något gick sönder i mig. Och som om någon tryckt på en knapp började jag lipa. Och inte “ett par tårar för att det var så fint”-lipa. Nej det var “skrynkla ihop ansiktet och inte få fram ett ljud för det gör ont i hela kroppen”-lipa. Mascaran och näsan rann i kapp, och till slut fick jag stänga av filmen medan Bridget som bäst sprang halvnaken runt ett fejksnöigt Londonkvarter ylandes “Maaaak” (för hon uttalar faktiskt aldrig bokstaven ‘R’ i Mark)
Nu har jag inte sett filmen på ett tag, men jag lovar att om jag tittar på den idag skulle det trycka över bröstet vid samma scen igen. Och nästan som om det vore min nacke skulle det rycka till och jag måste helt enkelt titta bort. Jag har aldrig lyckats förstå vad det är med just den lilla obetydliga kyssen, i en ganska banal och fånig film som gör att jag faller i bitar.
Förrän ett par nätter sedan. Det kom i en dröm, vilket i sig är precis lika fånigt som filmen. Peter. Ja visst. Och fjädern. Självklart. Jag undrar fortfarande om allt det där bara var i mitt huvud. Själva kyssen har inget med det att göra, men rörelsen, blicken. Eller bara min warpade hjärna. Men Peter, definitivt.
