11563200 minutes and counting

Jag vet att man inte ska klaga när väl värmen är här, men detta är ju löjligt! Jag dör, bokstavligen. Nej okej, inte bokstavligen. Men ändå. Tanken var ju att ta sig ner till Fjordis i dag, men fan vet om man orkar. Rinner ju bort bara genom att sitta här, i tvärdraget mellan dörren och altandörren, stilla vid datorn hemma hos mamma. Men vi får väl se, en dusch, lite isvatten och jag kanske är good to go. För vem vet vad som kan hända påfjordis. Äh, jag vet det är idiotiskt att titta sig om överallt, som jag gjorde i går, men det hjälps inte.

Någon hade ringt mig, både hem och till mobilen, som jag klantigt nog glömde hemma när jag käkade middag hos mamma. Det är ett mobilnummer jag inte känner igen. Har skickat ett sms, men varken leveranssms eller svar har kommit. Blir galen. Just nu, i denna stunden, är det inte bra att någon ringer, någon som jag inte känner igen nummret, och sedan inte hör av sig igen. Det är inte hälsosamt. Och Daniel bara skrattar åt mig, den lille skiten.

Det blev en “favorit” i repris i går, käka flottig gatuköksmat och upp i en av åkrpylarna på det tillfälliga tivolit som Fjordis har. Mådde lagom illa denna gången. Eller nej föresten, jävligt illa. Mer illa än förra året och då var jag betydligt mer alkoholpåverkad, knepigt. Poodles är det ikväll. Men det är både dyrt och varmt. Men mamma funderar på att köra ner med husbilen till stan, blir det jobbigt kan man ju bara ta och gå dit i stället? Aha… får se. Daniel, Fia, Lena, jag hör av mig om jag kommer ner, men inte på Poodles blir det nog inte ändå. Pengarna tryter.

Så, nu verkar allt funka igen.

Det finns så mycket att berätta, skriva och få ut. Men ingenting jag riktigt kan sätta fingret på, eller få ner i ord. Sitter hemma hos mamma och lånar hennes dator för att betala lite räkningar och skriva här. Är ganska skönt att vara utan dator hemma om jag ska vara ärlig, visserligen tänker jag alldeles för mycket, men just nu är tankarna ganska angenäma. Eller frustrerande, hur man nu vill se på det.

Längtan tillbaka ut till Fossen förstärks för varje sekund jag är hemma. Kan verkligen inte förklara. Det finns så många anledningar, så många dragningskrafter. Någon dag ska jag försöka förklara, för er som berör mig mest.

Jag har ett ganska bra liv. Bra familj, lojala vänner, mysig lägenhet, underbara katter, skyddsnät och allt som hör därtill, men en del av er vet, det där som inte finns. Det som saknas. Som jag har så svårt att prata om. *skakar på huvudet* Nä, det går helt enkelt inte. En annan gång. Senare. Jag får se. Vänta och se helt enkelt. Vad var det du sa igår Daniel? Hoppet är det sista som överger människan? Jo, även om det hoppet är det där omöjliga. Det känns lite mindre omöjligt ibland. Och då hänger man kvar vid det, för allt vad man är värd. Även om förnuftet skriker åt en att skärpa sig och vakna upp. Örk, det här borde inte hamnat här, det hör hemma i min dagbok, det är lite för privat. Men jag kommer trycka på Publish-knappen nu oavsett, det känns som om det finns en mening med att jag skrivit det här, och att jag ska publicera det.

Något är fel med bloggen?

Hemma från Fossen. Vill tillbaka. Allt är rörigt.