Det är tyst, and I hate it.
Morfar ligger på sjukhus. Mamma ringde förut idag. Jobbigt jobbigt jobbigt. Och inte kan jag göra något heller.
Somnade inte förrän runt 9 i morse. Vaknade runt 18. Smoooth. Nu har jag verkligen underbar dygnsrytm igen.
Dessutom vet jag att jag måste prata. Med någon. Om hur saker är. Och hur det inte kan vara så längre. Jag måste förklara, vilket betyer öppna mig helt. Vilket jag inte gjort till den här personen förut. Även om jag vill tro att jag gjort det. Vilket också betyder att A. personen kommer inte kunna/vilja förstå och bara bli besviken på mig eller C. jag kommer bli arg och besviken på personen för A. eller C. jag kommer skämmas och vilja dö.
Dålig, dålig, dåååålig period. Det enda som håller mig uppe just nu är att London närmar sig. Och att Ryanair är snälla mot min plånbok. Och att Haz skrev att hon skulle skicka mig en liten födelsedagsgrej. Hur skulle jag klara mig utan dem. Mg’s? Och ingen annan verkar förstå. Ni verkar tro att jag lever i en fantasivärld när det gäller dem, men de är bland det mest verkliga och äkta jag har i mitt liv. Vad ni än tror. Och ja, jag känner behovet att behöva försvara mig. Jag ska inte behöva känna det konstant. Urgh, jag borde inte ta detta här.
Jag går tillbaka till sängen nu. Och hoppas att när jag vaknar är allt bra igen. Solen skiner, jag orkar och morfar ligger inte på sjukhus.
