Tills hon blir alldeles virrig, darrig stirrig.
Bluärg. Jag är faktiskt riktigt jävla orolig för hur saker och ting kommer att bli. Jag är ju faktiskt en av dem som morgondagens regering bara anser är lata och bidragstiggande. Legitima problem med att få/ha/klara ett arbete? Finns inte. Ignorera de problemen jajjamänsan. Jaja. Bara att bita i det extremt sura äpplet och hoppas att jag fortfarande lever om fyra år. Ja så känns det faktiskt. För har jag inte råd med tak över huvudet eller mat för dagen, ja det pallar jag helt enkelt inte. Ibland känner jag verkligen för att verkligen göra något. Försöka påverka. Men jag har inte styrkan.
