11563200 minutes and counting

I morgon ska jag ta hand om allting. Verkligen ta tag i saker och ting. ELler bara crappa ihop. Det är fifty-fifty on that one. Nej, var stark nu förihelvete. SKA SKA SKA. Örk.

Vill hitta energi. Till att fixa i ordning hemma, till att fixa någonting nytt här. Till att orka göra något.

Jag hatar verkligen frågan “Så, vad gör du?” Den jäkla frågan jagar mig överallt. Gamla bekanta, familjen, allmänt artiga människor man just träffat. Det finns ingenting jag kan säga som kan få dem att förstå. Jag är arbetslös. Får socialbidrag, nej nej, Försörjningsstöd, glömde. Rätt ska vara rätt. Det finns ingenting som gör det acceptabelt. Man hör deras tankar lång väg. Skaffa ett jobb, ta tag i ditt liv, sluta vara så jävla lat. Jag skulle vilja att de levde mitt liv i en månad och kom tillbaka med de anklagelserna. Orkeslösheten, ångesten, panikattackerna, rädslan. Det hjälper inte att förklara, det måste upplevas för att förstås. Annars är de bara “bortförklaringar”. Snälla, snälla ni, vistas en månad i min kropp och med min hjärna och döm mig sedan.

Sömnlösa nätter med inget annat sällskap än tankar och hjärnspöken. Det är mer än en gång jag trott att jag varit på väg att bli galen. Eller varit säker på att jag redan är det. Och frågan är väl om det inte i de påståendena finns i alla fall ett korn av sanning. Ibland tröstar jag mig med den tanken, för det kan väl inte vara meningen att det ska vara så här?

Flirta är kul. Och för en gångs skull är jag inte den som tar initiativen Efter fiaskot i augusti är det mer än lite trevligt.

Har ramlat ner i Patrik Isaksson träsket igen. Sitta och gråta sig tom till Patrik Isaksson, låter deprimerande. Men tro mig, det finns inget mer befriande och avlastande. Mesmusik må det vara men hans texter stämmer alldeles för väl in på så mycket i mitt liv, eller bara talar till mig på ett sätt som ingen annan gjort.

Hon har ingenting kvar här
Bara förlorade år
Som om hon trott på vad alla sa
Finns det tid finns det hopp
Men hon är ensam
Hon blir sist kvar när alla går
Som om hon inte vill se sig själv
I hallens dunkla vrå
Där hon är ensam

En sista blick mot sin spegelbild
Är det såhär det ska vara
Allt jag vill är att någon ser
Hur vacker jag kan bli
I en framtid
Hon kräver inga miljoner
Blott en annan att ge sin tid
Att vila hos ibland
En som stannar
Som stannar
Balladen om Ensamhet.

Tillbaks igen,
Allt är sig likt utom sanningen
Nu är du stor nog att möta dom
Dom som då höll dig tillbaka

Minns ni dom saker ni sa till mig?
Minns ni hur pulsen slog tusen slag
Som fick mig att falla till marken
Mina tysta skrik, gick omärkt förbi
Alla runt omkring
Dom såg vad som hände men
Vägrade att se
Sanningen i sina hjärtan
Tillbaks Igen

Vi som aldrig landat
Bor bland stjärnorna
Högt upp i det blå
En frihet att dö för
Vi som aldrig landat
Söver änglarna
Vi vägrar förstå
Att vi är drömmare vi två

Jag tänker inte se mig om
Det tvår mina händer
Ser bara framåt än en gång
Jag har en obotlig törst
Att ge mig av
Kanske har jag förlorat
Är jag saknad?
Älskad?
Vi Som Aldrig Landat.

Min Lilla är det sötaste som finns. Stumpan därimot var sur och vägrade vara med på kort.