Om (jag) bara vågar tro.
Har ramlat ner i Patrik Isaksson träsket igen. Sitta och gråta sig tom till Patrik Isaksson, låter deprimerande. Men tro mig, det finns inget mer befriande och avlastande. Mesmusik må det vara men hans texter stämmer alldeles för väl in på så mycket i mitt liv, eller bara talar till mig på ett sätt som ingen annan gjort.
Hon har ingenting kvar här
Bara förlorade år
Som om hon trott på vad alla sa
Finns det tid finns det hopp
Men hon är ensam
Hon blir sist kvar när alla går
Som om hon inte vill se sig själv
I hallens dunkla vrå
Där hon är ensam
Hon kommer hem
Till ingen som längtar
Till ingen som väntar
Hon kommer hem
På dörren ett ensamt namn
Ja hon bor ju ensam
En sista blick mot sin spegelbild
Är det såhär det ska vara
Allt jag vill är att någon ser
Hur vacker jag kan bli
I en framtid
Hon kräver inga miljoner
Blott en annan att ge sin tid
Att vila hos ibland
En som stannar
Som stannar
Balladen om Ensamhet.
Tillbaks igen,
Allt är sig likt utom sanningen
Nu är du stor nog att möta dom
Dom som då höll dig tillbaka
Vad har hänt
Var det ingen som såg hur du alltid känt
Du som var den alla såg ner på
Utan att ge tillbaka
Minns ni dom saker ni sa till mig?
Minns ni hur pulsen slog tusen slag
Som fick mig att falla till marken
Mina tysta skrik, gick omärkt förbi
Alla runt omkring
Dom såg vad som hände men
Vägrade att se
Sanningen i sina hjärtan
Tillbaks Igen
Vi som aldrig landat
Bor bland stjärnorna
Högt upp i det blå
En frihet att dö för
Vi som aldrig landat
Söver änglarna
Vi vägrar förstå
Att vi är drömmare vi två
Jag tänker inte se mig om
Det tvår mina händer
Ser bara framåt än en gång
Jag har en obotlig törst
Att ge mig av
Kanske har jag förlorat
Är jag saknad?
Älskad?
Vi Som Aldrig Landat.
Min Lilla är det sötaste som finns. Stumpan därimot var sur och vägrade vara med på kort.
