Who wants to live forever?
I morgon ska jag ta hand om allting. Verkligen ta tag i saker och ting. ELler bara crappa ihop. Det är fifty-fifty on that one. Nej, var stark nu förihelvete. SKA SKA SKA. Örk.
Vill hitta energi. Till att fixa i ordning hemma, till att fixa någonting nytt här. Till att orka göra något.
Jag hatar verkligen frågan “Så, vad gör du?” Den jäkla frågan jagar mig överallt. Gamla bekanta, familjen, allmänt artiga människor man just träffat. Det finns ingenting jag kan säga som kan få dem att förstå. Jag är arbetslös. Får socialbidrag, nej nej, Försörjningsstöd, glömde. Rätt ska vara rätt. Det finns ingenting som gör det acceptabelt. Man hör deras tankar lång väg. Skaffa ett jobb, ta tag i ditt liv, sluta vara så jävla lat. Jag skulle vilja att de levde mitt liv i en månad och kom tillbaka med de anklagelserna. Orkeslösheten, ångesten, panikattackerna, rädslan. Det hjälper inte att förklara, det måste upplevas för att förstås. Annars är de bara “bortförklaringar”. Snälla, snälla ni, vistas en månad i min kropp och med min hjärna och döm mig sedan.
Sömnlösa nätter med inget annat sällskap än tankar och hjärnspöken. Det är mer än en gång jag trott att jag varit på väg att bli galen. Eller varit säker på att jag redan är det. Och frågan är väl om det inte i de påståendena finns i alla fall ett korn av sanning. Ibland tröstar jag mig med den tanken, för det kan väl inte vara meningen att det ska vara så här?
