11563200 minutes and counting

Denna artikeln och denna listan beskriver allt om mitt hormonfel som jag inte kunnat greppa riktigt. Fantastiskt att faktiskt se det så förenklat och svart på vitt. Detta uppepå det jag äntligen lyckades göra förra veckan är precis vad jag behöver. Jag är inte galen.

Jag kan checka för mer än hälften av symtomen på den listan. Jag måste bli bättre med att ta mina tabletter. Och det har jag redan. Hela denna veckan har jag tagit dem. Inte glömt en enda kväll. Skönt.

Nu ska jag fortsätta titta på fotbollen.

Det kliar i fingrarna på mig, vill göra något. Kan inte riktigt sitta stilla. Men inte “ja nu tar jag tag i disken”-göra utan… jag vet inte. Kreativt kanske? Eller så är jag bara rastlös. Avis på Katta, jag vill också till Londoooon! Men avis på ett bra sätt.

Fota, eller pilla i PS vill jag göra men har inte tillräckligt med tålamod just nu!

Sitter hemma hos mamma. Anledningar till varför jag inte skrivit något är många. Men grunden ärväl som så här: Efter många om och men, både vilja och ovilja, tårar och annat gick jag med mammas stöd till läkaren i onsdags. Orkar inte längre hålla på så här. Läkarbesöket i sig är en helt inlägg för sig själv bara det, men nu är ljulet ändå igångputtat. Mobila team, remiss till psykiatrisk klinik, fler och nya mediciner och sjukskrivning. Så nu är det gjort, (första) steget är taget. Jag är trött, och kommer att bli ännu tröttare.

Jag är både utmattad och har mer energi. Somnar tidigt (utan att ligga vaken och mala tankar i flera timmar) och vaknar tidigt. Har fotat mer de senaste dagarna också. Här och här och här och här och här.

Extremtnervös förväntansfull rädsla. Där är det väl just nu.