Hjärtrop.
Att se någon från ens förflutna. Någon man inte tänkt en sekund på i flera flera år som plötsligt ramlar på en och av någon anledning påverkar en mer än man vill erkänna för sig själv. Dessutom med så lite som ett fotografi. Inte ens en blick eller ett ord. Ingenting man kan svara till. Ingenting man kan reagera till. Det känns någonstans långt in, en skakning, en rubbning alldeles för stor för att vara acceptabel.
Jag önskar i hemlighet att Någon visste, att Någon hittade hit, läste, förstod och inte skrattade löja åt mig. Men nej, inte alls, det vill jag inte alls, inte alls! (Jo).
Konstigt. Bara konstigt.
