11563200 minutes and counting

Jag tycker om att åka bil när det är mörkt, ensam i baksätet och radion på.
Jag tycker om att ha fullt med mat i kylskåp, frys och skafferi.
Jag tycker om att äntligen ha en taklampa, en fin enkel vit rislampa.
Jag tycker om att ha ett golv jag kan gå på utan sockar eller tofflor.
Jag tycker om att inte ha någon disk.
Jag tycker om att se ljuset i tunneln av lägenhetsproblemet.
Jag tycker om att köpa grattiskort till Aussie-Anna.
Jag tycker om att lyssna på Stockholm i natt.
Jag tycker om att hitta örhängen jag letat efter i nästan ett år.
Jag tycker om att Lollo verkade bli nöjd med sin fest.
Jag tycker om att sitta i min soffa med mamma och Håkan och titta på tv.
Jag tycker om att helgen kändes bra efter jobbig vecka.
Jag tycker om att städa med mamma.
Jag tycker om. inget inte. bara om.

Denna veckan har nästan alla bra serier börjat sina nya säsonger i Usa! Heroes, Grey’s Anatomy, Ugly Betty, House, How I Met Your Mother. Nästa vecka börjar Supernatural också! Äntligen, det har varit långa månaders uppehåll! Tyckte om alla öppningsavsnitt, dock gissade jag twisten i House lite tidigt, och Heroes tar nog ett tag att vänja sig vid de nya premisserna. Plus de nya hjältarna och att de inte var involverade i förra händelsearket alls känns lite konstigt. Men det ger sig nog. Första avsnittet av HIMYM var som vanligt legen - wait for it - dary. Slutet av Ugly Betty avsnittet killed me trots att jag saw it coming. Jaja, kan inte hjälpa att jag tänker på engelska.

Klockan 2 började värsta gråtattacken på flera månader. Klockan tre stod jag inte ut längre, det gjorde ont i hela kroppen ch jag kunde känna hur det snart skulle gå över till en panikattack, så jag ringde mamma. Trots att jag inte borde ha gjort. Mamma säger så klart att det är okej och att jag måste ha någon jag kan ringa till. Men det är inte okej, inte alls. Jag ska verkligen inte ringa henne klockan tre på natten när hon ska upp klockan halv 6 och åka till jobbet. Det är bara inte okej.

Klockan är nu exakt 4.23 enligt min dator och jag har ganska precis nu lugnat ner mig såpass att jag ska lägga mig och försöka sova igen. Det krävdes en kvart med mamma, två Atarax, en halvtimmas koncentrera sig på att andas lugnt och ett avsnitt av West Wing. Sen var jag lugn igen. Paniken och den akuta ångesten försvinner, men tankarna och känslorna som triggade alltsammans finns kvar ändå. Kräkas, jag vill bara kräkas på hela grejen och hela mig. Och nu är jag bar så matt. Så otroligt, otroligt matt.