Natt i september.
Klockan 2 började värsta gråtattacken på flera månader. Klockan tre stod jag inte ut längre, det gjorde ont i hela kroppen ch jag kunde känna hur det snart skulle gå över till en panikattack, så jag ringde mamma. Trots att jag inte borde ha gjort. Mamma säger så klart att det är okej och att jag måste ha någon jag kan ringa till. Men det är inte okej, inte alls. Jag ska verkligen inte ringa henne klockan tre på natten när hon ska upp klockan halv 6 och åka till jobbet. Det är bara inte okej.
Klockan är nu exakt 4.23 enligt min dator och jag har ganska precis nu lugnat ner mig såpass att jag ska lägga mig och försöka sova igen. Det krävdes en kvart med mamma, två Atarax, en halvtimmas koncentrera sig på att andas lugnt och ett avsnitt av West Wing. Sen var jag lugn igen. Paniken och den akuta ångesten försvinner, men tankarna och känslorna som triggade alltsammans finns kvar ändå. Kräkas, jag vill bara kräkas på hela grejen och hela mig. Och nu är jag bar så matt. Så otroligt, otroligt matt.
