11563200 minutes and counting

Vill bara önska grattis till Fia som fyllder idag!! Love you, miss you! Vi måste se till att ses snart! KRAAAAAAAAM!

I fredags fick jag post från världens bästa Anna! Anna i Australien. På kortet fanns nakna brandmänsrumpor, det säger väl det mesta? Där stod jag i regnet och väntade på att mamma skulle hämta mig för lite tvmys hemma hos henne och skrattade högt åt Anna och hennes (eller ska jag säga mina nu?) brandmänsrumpor! Det är kärlek.

Idag har jag för första gången på väldigt länge åkt buss ensam. Bara sammanlagt 6 km men det är ändå ganska stort för att vara mig. Skulle till soc, och det fanns ingen som kunde eller som jag ville fråga om de kunde köra. Så, ett par timmars utflykt blev det med bussväntetider osv.

Nu ska jag värma lite köttgryta med ris som jag fick med mig hemmifrån mamma igår, blanda lite ruccola/champinjonsallad och köra igång ett avsnitt av Studio 60.

Jag har en förmåga att ibland glömma hur fantastiska människor kan vara. Långt nere i mitt hål, eller inne i min bubbla tar gärna förtvivlan, bitterhet och sarkasm över. Jag stänger ute även människor jag egentligen vet att jag kan vända mig till, och som jag tror inte kan eller vill förstå. Men även om de inte alltid kan, så vill de nästan alltid.

Och jag även om andra också är “skadade” så finns där nästan alltid något som gör att de i alla fall har viljan om kanske inte alltid möjligheten att finnas där för en. Jag har just nu fyra människor i mitt liv som är på helt olika ställen i sitt liv både svåra och lyckliga. En sak som jag vet de har gemensamt är att de kämpar. Mamma, evigt kämpande. Syster, som starkare än vad hon tror. Lena, som upplever något otroligt jobbigt och nytt just nu. Och så Fia, som är gravid. Jag tycker det är så underbart att jag inte riktigt har kunnat uttrycka det ordentligt ens till henne.

Till er vill jag säga tack, bara det att ni finns och kämpar, berör mig och betyder så mycket.

(och ett litet PS, titta vad söt min syster är!)