Nu gör jag det igen, skriver för öppet här.
Igår fick jag äntligen träffa och krama mamma och Lollo igen. Det har känts som om tiden de var på Teneriffa var två månader istället för en vecka.
Just nu är det jobbigt igen. Hatar att det är så, men det är så. Försöker att inte tänka, inte ramla ner i alla välkända hål eller i alla fall vara jäkligt snabb med att försöka kravla mig ur hålet innan jag fastnar. Har spenderat 2 timmar i tårar nu på morgonen igen. Tomheten som kommer med tårarna är så stor att den gör ont. Fysiskt. Allt jag vill göra är gå och lägga mig, somna och glömma. Men jag måste inse att det inte är en lösning, bara en tillfällig fix.
London i januari ändrade vissa saker, vissa insikter kom, men jag måste lära mig att förverkliga det hela också. I morgon har jag ny tid hos min tjej jag pratar med. Ska försöka skriva ner allt i dag, innan så att jag inte gör som jag brukar. Tappar allt på vägen tid upp och sitter där och mumlar “jo, det är väl okej…..” när hon frågar hur jag mår. Måste måste måste lära mig att verkligen tömma mig när jag är där, så att hon förstår. Eller i alla fall hör mig.
