Förlåt.
Sitter hemma hos mamma med hennes notebook i knät. Borde verkligen sova. Det är alldeles för sent. Varför ska tankarna alltid komma när man släckt ljuset och tystnaden slukar en? Så jag sket i det och tryckte igång datorn igen. Nu surrar Black Sabbath ut högtalare som suger det dövar i alla fall allt annat skit i huvudet.
Jag vet inte vad jag vill. Eller så är problemet kanske just att jag vet vad jag vill men vet att det jag vill inte är möjligt. För trekvart sedan sa jag gonatt till… en ny bekantskap på msn, och jag vet inte. Det känns inte som om jag kan hålla en intressant konversation ens i min pyjamas (plural - detta är ett internt skämt med systersöt) sittandes i sängen hemma hos mamma. Alldeles säkert och harmlöst. Jag fungerar inte.
Jag har undvikit folk så länge nu att jag helt enkelt glömt hur man fungerar socialt. Jag fungerar bara hemma med mina katter eller med närmaste familjen. De som jag räknar som mina nära vänner, Daniel, Lena, Fia, Frida, Katta och tjejerna på MC hur ofta träffar jag dem? Är det så konstigt att jag känner mig ensam, inte bara på ett “jag har ingen att krama på alla hjärtans dag”-vis, utan överhuvudtaget? Men jag har ju bara mig själv att skylla. Jag gömmer mig, stänger in mig och av mig.
Idag skäms jag när jag väl träffar mina vänner. Försöker få det att se ut som om jag varit så himla upptagen eller något (haha som om det funkar egentligen) för att jag helt enkelt skäms. För att jag inte hör av mig. Och jag vet inte hur jag ska förklara. Ännumer skäms jag för att jag någonstans är lättad att Lena nu vet var jag varit och fortfarande är. Jag är hemsk, jag önskar inte detta på någon, ens min om jag hade någon värsta fiende. Och så har en av mina äldsta och närmaste vänner ramlat ner i ett av hålen och vad gör jag? Sitter här och är lättad över att hon förstår. Jag är ju en sjuk, elak, hemsk människa.
Nä, inte heller Black Sabbath lyckades döva funderingarna. Skit. Och förlåt Lena. Förlåt. Jag älskar dig och önskar verkligen att du slapp detta helvete. Förlåt.
du behöver inte be om förståelse. jag har alltid vetat att du har det fördjävligt, men inte förstått hur jävla jävligt det hela är. inte förän nu, nu när jag har riktigt trillat ner i hålet som du kallar det.
jag själv kallar det för avgrund…
förr förstod jag inte vikten i att vara stolt över sig själv för att lyckats ta sig till tvättstugan eller till affären för matinköp - det vardagliga o livsnödvändiga. tyckte du stundtals var löjlig, men oj vad reviderade de tankarna har blivit. idag är du i mina ögon modig o stark när du fixar de egentligen mest sakerna egentligen!
jag själv kan faktiskt hålla med dig att det e skönt att jag hamnade där jag är, just för att förstå dig o alla andra jag mött o kommer möta med samma eller liknande besvär.
jag anser i all min bedrövelse över livssituationen just nu, att alla erfarenheter e bra erfarenheter - även de sämsta!
hoppas nu inte min mycket privata kommentar avslöjade oss förmycket, iofs är jag mycket öppen med mitt… :)
*kram på dig*
Comment by Lena — 18/2 @ 1:26
Känner igen mig jättemycket. Har totalt glömt bort hur man fungerar att vara social och vet inte hur det ska vara… inte nog med att man får ångest när man träffar andra, liksom. :/
Comment by netza — 19/2 @ 8:26