Människor.
Jag har en förmåga att ibland glömma hur fantastiska människor kan vara. Långt nere i mitt hål, eller inne i min bubbla tar gärna förtvivlan, bitterhet och sarkasm över. Jag stänger ute även människor jag egentligen vet att jag kan vända mig till, och som jag tror inte kan eller vill förstå. Men även om de inte alltid kan, så vill de nästan alltid.
Och jag även om andra också är “skadade” så finns där nästan alltid något som gör att de i alla fall har viljan om kanske inte alltid möjligheten att finnas där för en. Jag har just nu fyra människor i mitt liv som är på helt olika ställen i sitt liv både svåra och lyckliga. En sak som jag vet de har gemensamt är att de kämpar. Mamma, evigt kämpande. Syster, som starkare än vad hon tror. Lena, som upplever något otroligt jobbigt och nytt just nu. Och så Fia, som är gravid. Jag tycker det är så underbart att jag inte riktigt har kunnat uttrycka det ordentligt ens till henne.
Till er vill jag säga tack, bara det att ni finns och kämpar, berör mig och betyder så mycket.
(och ett litet PS, titta vad söt min syster är!)
