Sova next.
Jag har kommit till ett av livets alla vägskäl. Låter klyshigare än klyshigast, men sant all the same. Jag hatar det faktum att jag lämnat denna bloggen så öppen för alla som känner och känt mig att hitta. Det gör att jag känner mig låst i vad jag kan och skulle vilja skriva. Men sen kanske jag överskattar människors intresse i vad jag gör, tycker och skriver också. Aja.
På ett sätt skulle jag vilja “våga” vara precis så öppen som jag vill här också eftersom jag önskar att jag brydde mig mindre om var människor tycker och tänker om mig. Har kommit en bit på vägen sedan min AHA-London-resa, (som den hädanefter kommer kallas), men det kommer nog ta ett tag innan jag kan jobba bort tankar och reaktioner som kommer automatiskt bara för att de sitter i ryggmärgen efter alla dessa år.
Du som läser detta och får en misstanke om att det är just dig jag menar att jag inte skulle vilja du var här, använd ditt sunda förnuft, tror du själv att jag vill att du läser här? Vad har vi för historia? Sen kan du ju göra ett eget medvetet val om du ska komma hit mer eller inte. Men vet att jag inte kommer be om ursäkt för vem jag är eller vad jag gör, och kommer en dag kunna skita fullständigt i vad du tycker om mig.
Drömmar och förhoppningar har jag inte många nuförtiden. Jag minns inte exakt när det var jag gav upp, när jag ansåg mig vara mindre värd. Utåt sett kan jag ha starka åsikter, vara högljudd och ja vad du nu än uppfattat mig som, men i ärlighetens namn bor det en rätt rädd, knubbig (haha), lillgammal, naiv och mesig 10-åring i huvudet på mig.
Vet egentligen inte vad jag ville komma fram till med detta inlägget. Har bollat med tanken att sluta blogga här och ta med mig de jag vill någon annanstans. Men jag vet inte. Kanske borde jag inte tänka så mycket på bloggen utan mer ta reda på vad jag vill med världen “där ute”.
