11563200 minutes and counting

Nu var det ett par dagar sedan igen. Det tuffar på, varannan dag försöker jag ta mig ner till kontoret, även om jag inte lyckades i dag (fredag). Problemet är ju att jag egentligen inte fått något officiellt OK att det funkar att vara nere hos Daniel från varken Soc eller AMS. Har möte med Anna på AMS på tisdag, men vad jag har förstått verkar det inte sannorlikt att de kan hjälpa mig med prakik eller lönebidrag eller utvecklingsanställning eller någonting. Och från Soc sida ska praktik först och främst gå genom AMS. Dessutom ska jag byta kontaktperson på soc nu eftersom min tjej har varit dålig och nu bara jobbar 25% och inte kommer ha någon större klientkontakt. Det känns som om det sätter mig i skiten, fullständigt.

Det känns som om jag försöker, försöker och försöker, men vart jag än vänder mig har jag röven bak och en tegelvägg framför mig. Fruktansvärt frustrerande. Mamma säger att jag ska ringa läkaren och fråga om han tycker det är lämpligt att jag går från 100% sjukskriven till 100% arbetssökande eller om det inte vore bättre med någon annan lösning, praktik under sjukskrivning eller något. Jag vet inte. Orkar inte kämpa heller, jag vill inte behöva bråka mig till hjälp. Kanske är det helt enkelt inte meningen att jag ska ha hjälp, jag vet inte.

Nu ska jag försöka göra som Lilla, snarka. Hon ligger på min datorskärm och ger ifrån sig ett jäkla ljud! Sömntuta! Natti.

Klockan 2 började värsta gråtattacken på flera månader. Klockan tre stod jag inte ut längre, det gjorde ont i hela kroppen ch jag kunde känna hur det snart skulle gå över till en panikattack, så jag ringde mamma. Trots att jag inte borde ha gjort. Mamma säger så klart att det är okej och att jag måste ha någon jag kan ringa till. Men det är inte okej, inte alls. Jag ska verkligen inte ringa henne klockan tre på natten när hon ska upp klockan halv 6 och åka till jobbet. Det är bara inte okej.

Klockan är nu exakt 4.23 enligt min dator och jag har ganska precis nu lugnat ner mig såpass att jag ska lägga mig och försöka sova igen. Det krävdes en kvart med mamma, två Atarax, en halvtimmas koncentrera sig på att andas lugnt och ett avsnitt av West Wing. Sen var jag lugn igen. Paniken och den akuta ångesten försvinner, men tankarna och känslorna som triggade alltsammans finns kvar ändå. Kräkas, jag vill bara kräkas på hela grejen och hela mig. Och nu är jag bar så matt. Så otroligt, otroligt matt.